Reportage från Allt om Swimrun

Dalsland Swimrun hade glädjen av att skribenten Monique Stalås från Allt om Swimrun var med på testomgången. Följ hennes resa från start till mål här.

Den vackraste insjö swimrun-tävlingen

Starten på den allra första Dalsland swimrun har precis gått. Foto: Marie Leander

Dalslands kanal byggdes mellan åren 1863-1868 framförallt för att underlätta transporterna av järn samt papper från de dalsländska och värmländska pappersbruken. Under stort jubel invigdes kanalen i september 1868 av Karl XV. Varken ingenjörerna bakom kanalen eller den invigande kungen hade nog kunnat tro att 149 år senare skulle ett gäng galningar ta sig simmande och springandes från Håverud till Bengtsfors. I och med att kanalen fyller 150 år nästa år väcktes tanken på att anordna en swimruntävling i samband med jubileet. I år genomförde Camp Dalsland en provtävling för att testa banan och för att få feedback från deltagarna.

Camp Dalsland startade sitt första outdoor lopp 2004. Vilket var Dalsland Kanot Maraton, ett arrangemang där deltagarna paddlar 55 km i sjö- och kanalsystemet. Därefter har verksamheten utökats med ett MTB lopp på våren, Dalsland X-Country.  På hösten körs löptävlingen Dalsland X-Trail. 

Inför sin första swimruntävling har Camp Dalsland satsat på ett helhetskoncept. Deltagarna möttes på morgonen på First Hotel i Bengtsfors. Där serverades det frukostbuffé innan det  obligatoriska racemötet klockan åtta. Speciellt de egengräddade belgiska våfflorna hade en strykande åtgång. Vissa luttrade swimrunnare sågs äta  jordnötssmör och Nutella med sked – allt för att fylla på maximalt med energi.

Byta om kunde man göra på hotellet eller utomhus vid starten. De flesta valde att ta på våtdräkten direkt, för morgonen var grå och lite småkylig. Där efter gick deltagarna i samlad tropp till järnvägsstationen för en gemensam rälsbussresa ned till Håverud. En resa som tar ungefär 40 minuter. Att ta sig till baka tog för de snabbaste lagen omkring 4 timmar. För andra mycket längre. Under tågresan underhöll Camp Dalslands ordförande Per Johnler och berättade om bansträckningen.  Vi deltagare satt där lite små svettiga i våra våtdräkter och kikade, med ett lätt pirr i magen, på slussar och broar som skulle passeras. Dalsland Swimrun går i den unika miljön längs Dalslands Kanal med dess grävda kanaler och naturliga sjösystem, och stora delar av banan kunde beskådas från tågfönstret.

Camp Dalslands ordförande Per Johnler såg till att alla deltagare kom ombord på rälsbussen. Foto: Monique Stalås Hörnsten

-Den vackra banan är vår styrka. Vi ville ha bansträckningen så nära kanalen som möjligt och vi ville också lyfta fram turistanläggningar efter vägen. Bland annat har vi lagt en energistation i trädgården framför den vackra herrgården Baldersnäs, säger Lisa Pedersen tävlingsarrangör på Camp Dalsland.

Lugnet före stormen – jag menar före starten i Håverud Foto: Monique Stalås Hörnsten

Framme i Håverud blev det en kort promenad ned till akvedukten och starten. De flesta swimruntävlingar börjar med en löpsträcka för att deltagarna ska bli varma och för att dra ut startfältet. Så inte i Dalsland. Här var det mer pang på liksom. En kort sprint uppför en grässlänt och så 150 meters simning i stålrännan från tredje till fjärde slussen. En både spännande och publikvänlig start, även om det var lite bökigt att ta sig ned i vattnet.

Den första simningen gick mellan tredje och fjärde slussen i Håverud. Foto: Marie Leander

Efter dem första korta simningen skulle deltagarna, mer eller mindre graciöst ta sig upp ur rännan och sedan fortsätta via branta  trätrappor upp på Buterudsleden. Löpningen gick sedan längs med bergskammen på Buterudsfjället. Det var rätt teknisk löpning men när man då och då höjde blicken från stenar och rötter belönades man med en hänförande utsikt. Efter nästa 4 km löpning var det dags att simma snett över sjön Åklången till slussen i Buterud.  Vid slussen fanns den första energistationen. Därpå följde ytterligare fyra km löpning, den här gången på mer lättsprungen skogsväg. Efter en kort simning kom vi över till Bockön, en liten ö som skulle passeras innan den lite utsatta simningen på ungefär 450 meter över sjön Råvarpen. Här hade arrangörerna förvarnat att det kunde bli lite vågigt, men vi hade tur och det var inte mycket till sjögång.

Uppmärksamma löpare kunde slänga en blick på de välkända hällristningarna vid Tissleskog under nästa löpning. En vadstärkande vadning följde samt mer energi. 

På några ställen var det lättare att vada än att försöka simma. Foto: Marie Leander

-Inget vatten, det dricker vi i sjön, sa min tävlingskompis Liv Södermark och började springa igen. Eftersom vi satt ihop med lina var det bara att följa med. Jag stoppade in en sur groda i kinden och hängde på så gott jag kunde medan jag funderade på om godiset vid energistationerna måhända kom från godisfabriken i Bengtsfors. Och vattnet ja, det var väldigt klart och gott vatten i alla sjöar vi passerade och det kändes verkligen inte som något problem att dricka det. Även om det krävs viss teknik för att dricka medan man simmar, nu menar jag frivilligt. Ofrivilliga kallsupar kan man ju få ändå.

Det var fantastiskt klart och gott vatten i sjöarna. Foto: Marie Leander

Norge har sin Swimrun to the worlds end i Oslofjorden. Dalsland Swimrun vill inte vara sämre så deltagarna fick springa förbi Baldersnäs herrgård och till Världens ände. Passande nog var det loppets längsta löpsträcka, 4350 meter, som ledde genom herrgårdsparken och en kohage till världens ände. Därefter  var det dags för loppets längsta simning om 530 meter. Även här kan det bli lite vågigt om det blåser, men denna fina sensommardag var vinden inget problem. 

När det började lukta illa var det inte Liv eller jag som hade ont i magen, utan vi började närma oss pappersbruket i Billingsfors. Här passerade vi ytterligare en fin herrgård. Efter en snabb slurk kaffe var det dags att simma igen, den här gången simmade vi bara under bilvägbron. Totalt 100 meter.

Efter en kort simning var det dags att springa igen. Nu var det inte så långt kvar till målet. Foto: Marie Leander

Vid den nästsista simningen pekade vänlig funktionär pekade ut Bengtsfors för oss. Där inne i viken låg målet. Nu var det inte långt kvar, det vara bara att samla ihop de sista krafterna. Den sista löpningen gick på en grusväg längs sjön Bengtsbrohöljen. Här hade det tydligen funnits en järnväg en gång i tiden. 

-Är det ok om jag drar på, skrek Liv och ökade farten.

Linan blev spänd och jag försökte få mina stela ben att springa fortare. Så var vi fram vi den sista simningen. Speakern må ha haft hökögon för han såg att det var vi och ropade att Team Doc & Coach var på väg mot mål. Nu gällde det att simma rakt och snyggt.  280 meter tvärs över sjön och så kunde vi kravla oss upp på trapporna som ledde upp till målet i Ekaparken i Bengtsfors. 

Vi fick en fyra på nummerlappsvästen så vi antog att vi borde komma i mål som fjärde damlag – för enkelheters skull. Foto: Marie Leander

-Det här var ett testlopp och vi hoppas att det kommer att bli en återkommande begivenhet. Vi hade bjudit in 28 lag för att få feedback. Det var tillräckligt många lag för att det skulle bli en bra tävling men ändå lätt att administrera. Vi har fått mycket positiv respons på tävlingen och vi har fått konstruktiv kritik, som vi tar till oss. Inför nästa år kommer vi att göra små förändringar i bansträckningen för vi vill att det ska vara lätt för deltagarna att hitta. De ska bara koncentrera sig på att springa och simma, inte behöva fundera på om de tar rätt väg eller inte. Tävlingen kommer att avgöras vid ungefär samma tid nästa år för omkring den 20 augusti stänger slussarna i Dalslands kanal för fritidsbåtar och då blir det säkrare att simma för våra deltagare. Dessutom har de hela sommaren på sig att träna, avslutar Lisa Pedersen.

Text: Monique Stalås
Fotograf: Marie Leander